Linda-Marie Nilsson

Herregud. För fem timmar sedan la jag ut en bild på mig själv på Facebook. Jag står på stranden i en bikini som kanske såg sin bästa dag för tre år sedan och poserar glatt. Och jag postar den i bilen på vägen hem. Nu: 46 000 likes. Över 1000 mail, 2000 kommentarer och nästan 400 delningar. Varför? Endast för att jag inte passar in i kropp-på-strand-idealet världen har så inbankat i huvudet. För att jag är annorlunda. 

 

Just nu önskar jag att jag hade kunnat förutse det här galna, förberett ett tal och bara kunnat hitta allt det där i huvudet som jag vill säga. Men något vill jag berätta. Som att jag la ut bilden av olika anledningar:

 

1. Jag är så jävla ledsen över att tjejer som ser ut som jag inte vågar lägga ut sina sommarbilder, inte vågar visa hur vackra de är. I alla fall inte i min vänfeed. Där lägger de smala, små tjejerna ut bilder på sina kroppar mot havet och de lite större bilder på bara havet. Av ren rädsla för att folk ska tycka att man är fel. För det gör folk. Och folk gillar att berätta det. Jag försöker inte med ett uns mena att smala kroppar är på något sätt mindre vackra, jag försöker inte heller insinuera att bara större kroppar ska publiceras, men i min nätvärld är kropparna utan tränade magar och välsnidade revben underrepresenterade. Det ville jag ändra, jämna ut, idag.

2. Jag tycker att, trots att tjejtidningar gång på gång låtsas att de visst tycker att "alla kroppar är lika fina", större kroppar fortfarande verkar vara något jävligt tabubelagt, något som ska döljas under heltäckande kläder alternativt accepteras men "du vet väl att det vore hälsosamt om du gick ner lite?". Jag tycker att det är fantastiskt att det är ett ämne som tas upp mer och mer, men jag tycker inte att "vanliga" tjejer, och killar för den delen, vågar ta det till sig och bära det vidare. 

3. Jag har hatat min kropp förut. Och jag vill visa att det går att älska allt alla andra säger är fel med en.

 

Jag har hatat min kropp till förbannelse. Jag har gråtit över den, slagit på den, tagit bilder på min mage och velat kräkas. Jag har mobbats för den sen jag var sex år. Kanske tidigare, jag minns inte. Men jag minns skolan. Jag minns hur det var att kallas tjockis, jag minns hur blickarna såg ut i badhuset när man skulle simträna varje onsdag. Jag minns hur vänner till pappa satt i soffan när vi åt middag och sa "ska du verkligen ha mer?" och tittade på min tolvåriga kropp. Jag minns när jag skaffade den här bloggen. När jag skaffade YouTube. Och allt hat om hur äcklig min dubbelhaka var, mina tjocka ben eller mina valkiga armar som kom då var. 

 

Jag minns också när jag köpte den där bikinin, den där Lindexbikinin som var på rea för tre år sedan. Jag minns hur jag för en gångs skull tyckte att jag var lite fin. Och hur jag la ut den på min blogg, glad över dagens inköp. Men det jag minns mer än den lilla glädjen är hur någon postade den på Existenz. Hur kommentarerna haglade in och hur få som var positiva. Ingen kommentar var positiv, faktiskt. Det var "jävla fetto", "för fan, äckligaste jag sett" och "hur kan grisen vilja visa upp sig?". Jag grät aldrig. Jag anmälde. Men när jag sedan såg att folk i min kommun postade bilder där de skrattade framför en datorskärm med min bild uppe, då gick jag sönder. 

 

Jag har bantat den där kroppen hundra gånger om. Jag har gått på Viktväktarna, jag har räknat poäng, jag har gjort allt. Men jag kommer aldrig att vara liten. Och jag vill inte det längre. Jag vill inte ändra mig när jag mår bra - jag vill istället accepteras som vacker. Inte som okej, inte som tillåten, men som lika vacker som alla andra kroppar. Jag är nästan tacksam över allt jävla hat jag fått uppleva, för det har gjort att jag har blivit tvungen att bli stark. Det fanns ingen annan som kunde kämpa åt mig och min kropp.

 

Och jag tycker OM min kropp. Min kropp MÅR BRA. Jag äter inte tårta till frukost och jag ligger inte i soffan varje vaken sekund. Jag tränar bra, jag äter bra, jag mår fucking bra. Min kropp är inte ohälsosam, som folk vill insinuera. Den valsar inte i något hälsofarligt fetmaland, den hindrar mig inte från någonting i livet och den är INTE äcklig, som folk försökt trycka i mig i tjugo år. Den är en lycklig, kurvig kropp som jag inte vill ändra ett dyft på längre. 

 

Jag tycker att initiativ som Blondinbellas Egoboost-utvik är bra, men jag tycker också att det är otillräckligt. Ingen ser ut som hennes fixade modellbild, även om kroppen sägs vara oretuscherad. Min bild ÄR oretuscherad, så när som på ett instagramfilter. Den är tagen med en mobilkamera och den är äkta. Det är en glad tjej som precis tagit årets första dopp. Och med tanke på den helt sinnessjuka responsen jag fått så behövs uppenbarligen den där bilden. Hur är det ens möjligt att en välmående kvinnokropp kan engagera så många? Är inte bara DET ett tecken på att världen är helt felvriden?

 

Av de 1000 mail jag fått de senaste timmarna, är 95% från tjejer som på riktigt tackar för att jag vågade. Jag vill gråta. Både för att jag är tacksam för responsen, är en lättrörd människa OCH för att, fan, att visa sina semesterbilder är väl inget man ska "vara modig nog att våga"? Det är helt sinnessjukt att man ska behöva TA MOD till sig över en sådan sak. Jag är så tårögt överväldigad att folk på riktigt verkar beundra att jag vågade. Vågade? Att jag vågade lägga upp en sån bild som alla andra med mindre kroppar redan gjort? Ja. För att min innehöll fler kilon. Och jag är uppriktigt gråtfärdig över hur många det är som skriver till mig att de skippat stranden med vänner för att de inte vågat visa sig i bikini. Att de valt bort glädjen för att de SKÄMS över sina kroppar. Fattar ni? Ingen ska någonsin behöva VÄLJA bort glädje på grund av sin kropp. Om det är något jag vill visa så är det att jag inte bryr mig två sekunder om vad någon tycker om min kropp längre. Den är min och jag älskar den. Den kan allt som en smal kropp kan, den mår ypperligt och den är jävligt vacker. Precis som alla andras är. Och därför får den också ta lika mycket plats på nätet som någon annans. 

 

Jag vet inte alls vad som kommer att hända nu. Jag var inte beredd på att någon mer än kanske mina vänner skulle gilla den där bilden. Jag har alltid velat påverka människor - jag är journaliststudent - och om en bild på min strandkropp kan väcka så mycket uppmärksamhet, kan jag kanske faktiskt ändra på någonting här i världen. Och om det är något jag vill ändra så är det det abnormt stora, jävla fokus vi har på hur en kropp ska se ut eller vara.

 

Jag menar inte för en sekund att en kurvig kropp på något sätt är bättre än en smal, som jag sett att en del kommentarer har tolkat det som. Min bildtext var "Jaja, kan alla med platta magar lägga upp sina strandbilder, så kan jag också det!". Men det handlar inte om att platta magars värde på något sätt - det handlar om att min kroppstyp var underrepresenterad i min närhet. Det var som att ingen vågade sig ut där med några kilo till. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill ha en mix på nätet, precis som världen ser ut i verkligheten. Det ska inte vara modigare att visa upp en stor kropp än en liten. Det ska överhuvudtaget inte krävas mod för att visa allt som är vackert med en själv. 

Min kropp är inte vackrare än någon annans - men den är LIKA vacker. Jag är vacker. Och ni, som vågar dela, gilla och berätta om era kroppar för mig, ni är vackra - på mer än ett sätt.

 

Linda-Marie Nilsson